Jag log mot min spegelbild och svepte lätt med rougeborsten över kinderna. På sängen låg klänningen jag hade valt ut till kvällens tillställning. Den var blodröd och hade en otrolig passform. Håret hade min frisör stylat och glamorösa lockar prydde mitt långa, chokladbruna hår. Ikväll var en viktig kväll för min far och Sony Music Entertainment. Det populära pojkbanet One Direction skulle ha en stor releasefest på en av Londons hetaste klubbar. Självklart var min far, en högt uppsatt man i musikindrustrin och en viktig medarbetare på SME inbjuden, samt hans familj. Det vill säga, min mamma och jag.
Jag lät min blick glida från spegeln och ut genom fönstret. Från vårt hus i Primrose Hills hade jag en fantastisk vy över London, min älskade stad. Jag hade rest över hela jorden, men det fanns ingen plats jag älskade så mycket som London. Jag hörde en lätt knackning på dörren och vände på huvudet.
”Come in!” ropade jag och min mamma kom in och gick fram till mig.
”You should put on your dress now, Alison. We will be leaving soon.” sa hon och satte sig på sängen och tittade på mig. Jag nickade och drog åt mig klänningen och skorna och gick in i min garderob och lät det lena tyget glida över min kropp och formas perfekt. Jag klev i mina svart pumps och granskade mig själv i spegeln. Mamma kom in och ställde sig bakom mig.
”You look beautiful, honey.” sa hon och log. Hon drog mitt hår bakåt och plockade upp en ask ur sin handväska.
”Here is a little gift for you.” sa hon och gav mig paketet. Jag öppnade det och plockade försiktigt upp ett bedårande, gnistrande halsband.
”Oh, it’s amazing! Thank you, mom.” sa jag och kramade om henne.
”Let me?” frågade hon och sträckte sig efter halsbandet. Jag vände mig om och hon knäppte det i nacken. Det var verkligen vackert.
”Are you excited about tonight?” frågade hon.
”About what?” frågade jag, men stod fortfarande och beundrade halsbandet.
”About One Direction being there! Don’t take me for an old lady, I do actually know who they are!” she laughed.
“Mom.” sa jag och snurrade runt. “I’m not a fan of them. I don’t have anything against them or so, but I’ve just never been very interested. And after meeting stars like Leona Lewis and Mariah Carey, and even Less Than Jake, I think I can handle One Direction.”
“What’s up with your crazy love for Less Than Jake?” frågade hon med ett leende.
“I don’t except you to understand, mom.” sa jag och började knuffa henne mot dörren. ”We have to leave now, I think.”

Utanför klubben var det smockat med folk. Allt från paparazzis, fans, vakter och så självklart, gästerna. Vår limousin stannade precis framför ingången och jag gick vant ut och log mot blixtarna som smattrade mot oss. Jag gick med mina föräldrar på den röda mattan fram till dörren och när vi kom in drogs båda två åt olika håll och jag lämnades ensam kvar. Det började bli till en vane sak, så jag gick nedför trapporna och satte mig på en barstol. Det var många sofistikerade människor här, så det var ingen som stod och dansade och hoppade på dansgolvet, som det brukade vara när jag och mina vänner gick ut på fredagarna och rockade loss. Jag beställde en gin tonic och satt och smuttade på den. Massor av människor passerade mig och en del stannade och pratade med dig, en del kände jag igen, andra inte. Det var först runt tio-tiden som hedersgästerna skulle anlända och det gick inte att missa den händelsen. Skriket från fansen utanför var öronbedövande och det tog tio minuter innan skriket avtog och killarna kom nedför trapporna. Alla fem var stiligt uppklädda och hälsade artigt på alla i sin väg. Efter deras magnifika entré skildes de åt och stod och diskuterade med olika folk. Producenter, låtskrivare, olika mediafolk. Som vanligt. På alla releasefester var det likadant och jag förstod egentligen inte varför min far ville ha med mig hit. Jag gjorde ju ändå ingenting. Timmarna gick och jag satt för mig själv, pratade lite med bartendern, beställde en till drink, stirrade på allt folk som verkade ha det så trevligt. Klockan började närma sig ett och många hade lämnat festen när en person satt sig på stolen bredvid min. Jag sneglade på honom. Han beställde vant en öl och drack ett par klunkar innan han vände sig mot mig.
”Hello.” sa han och sträckte fram handen. ”I’m Harry.”
”Alison.” sa jag och skakade hans hand. Han log och nickade.
”I’ve seen you sitting on this chair all night, ever since i walked down those stairs!” sa han och gjorde en gest mot trapporna. Jag skrattade till.
”So what you’re telling me is that you’ve kept an eye on me all the time?” skämtade jag och han log. “Do you like your party”?
“I’m pretty sure it’s not my party, but since it’s being held in me and my boys honor, I can admit it’s alright.” Jag log, men sa ingenting mer. Efter en stund öppnade han munnen igen.
”So who are you, if I may ask?”
”I’m the kid to one of the gracious men who are working for Sony Music.” I said and raised my glass. “And this is what I’m here for.”
“That’s cool.” sa han och sträckte sig efter mitt glas. “but I don’t think you should drink anymore. What is this, like your third glass?” Jag ryckte på axlarna och kollade han i ögonen.
“Maybe I should just go home then.” sa jag och började resa på mig.
”No, wait.” sa han och reste sig han med. ”Let me take you out for a nice meal?”
”What do you have in mind? Launceston Place?” frågade jag och log.
”I was thinking pizza.” sa han och jag nickade lättat. Det var skönt att han inte betedde sig som en av alla de utstoppade snobbar som brukade bjuda ut mig. Vi tog bakdörren och hoppade in i en svart, stor bil som kördes av en av bandets chaufförer. Bilen körde iväg och vi lämnade festen bakom oss.